När nyhetsnotiserna började ramla in i min telefon igår eftermiddag blev jag alldeles kall.
Nu hade det hänt, terrorn hade kommit till Sverige.

Samtidigt som jag kände rädsla och oro för alla jag känner i Stockholm, blev jag lättad för att det inte hände när jag och Helena var i Stockholm för två veckor sen.
Det känns osannolikt att vi hade fått springa tunnelrun dagen efter en sån här händelse och det känns ännu mer osannolikt att vi hade velat göra det.

Det är helt sjukt att människor gör så här mot varandra. Hur går tankarna i huvudet på den som utför ett sånt här dåd? Det kan vi förmodligen aldrig få veta eller förstå.

Även om rädslan är stor nu, så måste vi fortsätta visa att terror och ondska aldrig kan få vinna!